Internationellt uppmärksammas årligen barn som anhöriga till föräldrar med risk-/missbruk under vändagsveckan. I år infaller veckan 8–14.2. I Finland har inte barnens anhörigvecka uppmärksammats tidigare i någon större utsträckning, vilket ganska väl återspeglar vår attityd till alkohol och dess konsekvenser i vårt land. Barn som anhöriga uppmärksammas oerhört lite hos oss, även om det är en sårbar grupp av barn som har betydligt högre risk för marginalisering än sina jämnåriga och trots att vi i Finland dricker näst mest i hela Norden. Ändå erbjuder vi minst riktat stöd till anhörigbarnen fastän forskning visar att en uppväxt i skuggan av missbruk är skadlig för barns utveckling och kraftigt generationsöverskridande. Det är långt mellan kunskap och åtgärder, decennier långt.
I Finland ökade alkoholkonsumtionen stadigt mellan 1960–2008 medföljt av ett växande antal omhändertagna barn i motsvarande grad. I undersökningar som A-klinikstiftelsens Lasinen Lapsuus gjort 1994, 2004, 2009 och 2016 om hur finländare upplevt missbruk i familjen under sin uppväxt, uppgav var fjärde svarande i de senaste undersökningarna, att de någon gång lidit av en förälders drickande. Det betyder populärvetenskapligt uttryckt, att cirka fyra barn i varje klass kan uppleva risk-/missbruk i familjen och inte har förutsättningar till en trygg och stabil uppväxt på samma villkor som andra barn.
I krassa siffror uppger 35% av männen och 24% av kvinnorna i åldern 20–64 att de dricker för mycket och 16% respektive 5% att de dricker alkohol i berusningssyfte varje vecka (år 2018). De direkta kostnaderna för alkoholrelaterade skador kostar samhället över 770 miljoner/år (Statistisk årsbok om alkohol och narkotika 2019, THL). Det personliga lidandet eller ett barns barndom går dock aldrig att mäta i pengar.
Barn i denna riskgrupp är många gånger multiutsatta och kan uppleva en kombination av bristande omsorg, våld, mobbning i skolan, ekonomisk utsatthet, psykisk misshandel m.m. Deras rättigheter i enlighet med Konventionen om barnets rättigheter (Barnkonventionen) uppfylls inte.
Den senaste tiden har barns illamående, mobbning, familjehemsplacerade barns utsatthet och barnskyddets bristande resurser igen lyfts upp på dagordningen. När skall vi tala om vilka förebyggande åtgärder som krävs, då vi sedan länge har all fakta och forskning till hands gällande riskfaktorer och orsaker? En av de vanligaste orsakerna till klientskap inom barnskyddet är missbruk i familjen.
Det är vanligt att den beroendesjuka föräldern är den sista att förstå att drickandet påverkar de anhöriga. Men barn kan inte vänta hela sin barndom på att föräldern skall bli nykter. Det kanske aldrig sker. Även där hjälp erbjuds är det osäkert om föräldern vill eller förmår ta emot hjälpen. Vi måste kunna identifiera de utsatta barnen och ge riktat stöd i tid. Vi som vuxna och professionella måste vara kreativa och hitta sätt att hjälpa också de barn vars föräldrar inte har kommit till insikt om sitt missbruk och därmed förnekar barnets rätt till och behov av stöd. Vi måste lyssna på och se barnet.
Barn har enligt Barnkonventionen rätt till bästa uppnåeliga hälsa och utveckling och FN:s Barnrättskommitté, som övervakar Konventionens tillämpning, har i en allmän kommentar (CRC/C/GC/15 ) slagit fast att detta även innebär att medlemsstaterna skall undanröja eventuella hinder för en trygg och sund utveckling för barnet. I sina slutsatser till Finlands rapport 2011 om hur Barnkonventionen förverkligats i Finland (CRC/C/FIN/CO4), uttryckte FN:s Barnrättskommittén oro över det stora antal barn som lever i familjer med missbruk. Kommittén konstaterade vidare att professionella som jobbar med barn i Finland, i en allt för hög grad verkar sakna kunskap om hur de skall hantera dessa barns situation och inte heller fäster tillräcklig uppmärksamhet vid de utmaningar som omger anhörigbarnen. Inte mycket har hänt sedan dess för att synliggöra anhörigbarnen.
Finländsk och internationell forskning visar att alkoholrisk-/missbruk ofta är förknippat med olika sociala problem och att det har konsekvenser för missbrukarens närstående. Det behöver inte alltid bero direkt på drickandet i sig. Många beroendesjuka (och andra i vårt samhälle) föreställer sig att barn varken ser eller berörs av drickandet. Men drickandet påverkar familjedynamiken, humöret, ofta ekonomin, gemensam familjetid, spänningar pga. det outtalade och barnets möjligheter till stöd i en rad sammanhang som i skolarbete, vänrelationer och deltagande i hobbyverksamhet. Faktorer som vi vet att har långtgående konsekvenser för barnets utveckling och uppväxt till ett friskt vuxenliv. Därtill har vi de barn som varje dag berörs mera påtagligt av missbruket i familjen, de som upplever känslor av otrygghet, ensamhet, rädsla och oro varje dag. Familjer där missbruket har lett till omsorgssvikt. Långvarig utsatthet för omsorgssvikt skapar stress hos barnet som i sin tur kan skapa trauma. Anhörigskapet kan ha långtgående konsekvenser för barnets psykiska och fysiska hälsa och framtid.
En nykter vuxen i familjen som försöker kompensera den drickande förälderns brister, kan vara, men är tyvärr inte alltid en garanti för att barnen skall må bra. Den nyktra föräldern kan vara slutkörd av att ensam försöka upprätthålla familjefasaden för barnens skull och medberoendet kan vara starkt. Det blir lätt så att ingen i familjen talar om ”elefanten i rummet”. Och ingen annan heller i barnets omgivning. Det är totalt tyst. Vilket bekräftar för barnet att det är skamligt och att det nog är så här det skall vara samt att det inte går att göra någonting åt saken. Situationen normaliseras och barnet förblir ensamt med sina egna förklaringsmodeller och strategier.
Där man frågat anhöriga barn och unga själva, har de kunnat komma med en rad konkreta förslag om vad man kunde göra. Ett av många är att anhörigbarn önskar mera information om missbruk till alla elever i skolan (på ett icke-utpekande sätt), till exempel genom böcker, filmer, lästräning och grupparbeten omkring temat missbruk i familjen. Genom förståelse för vad missbruk är och att det finns hjälp att få, kan tröskeln för barnet att våga ta saken till tals med någon utomstående vuxen sänkas betydligt.
Anhörigbarnen vill oftast inte att man skall tycka synd om dem, men de vill att man ser dem och hur de har det, lyssnar och visar förståelse. I familjer med missbruk blir barnens behov och önskemål lätt bortprioriterade och de saknar ibland vuxenförebilder, därför är andra vuxna i barnets närhet synnerligen viktiga. Anhörigbarn blir också lätt feldiagnostiserade pga. deras reaktion på hemsituationen såsom beteendestörningar, psykiskt illamående, bristande självreglering, annat normbrytande beteende, självskadebeteende och inlärningsproblem förorsakade av en bristande koncentrationsförmåga. Här har vi vuxna och professionella som möter barn, ett stort ansvar eftersom barnen själva sällan kan koppla ihop sina egna svårigheter med hemsituationen då missbruket är så normaliserat. Det är inte ovanligt att det anhöriga barnet först i vuxen ålder, om någonsin, inser sambandet.
Stiftelsen Bensow har sedan 2019 genom Min stig, erbjudit stöd till barn som växer upp i familjer med risk-/missbruk och/eller psykisk ohälsa och vi förvånas varje dag över de skygglappar och myter som existerar och som vi möter då det kommer till barn som anhöriga. Ofta handlar det om förklaringar till varför det av olika orsaker inte går att hjälpa barn till risk-/missbrukare eller rädsla för att förvärra situationen.
Vi jobbar aktivt för att vända på steken, vad kan vi göra? Och det vi poängterar är, att alla kan göra någonting, alla vuxna i barnets omgivning, släktingar, familjevänner och framförallt professionella inom småbarnspedagogiken, skola och elevvården.
Våga tro på dej själv, du kan göra mer än du tror genom små insatser. Anhörigbarnen behöver positiv bekräftelse och stöd, här och nu. Vi kan och skall inge alla barn hopp om att det finns en ljus framtid inom räckhåll för dem.
Maj Estlander
Verksamhetschef
Stiftelsen Bensows förebyggande barnskyddsverksamhet